Mot Sola

Mot Sola har länge varit en sådan där långtur som jag har gått och tänkt på. Tänkt att den vill jag göra när jag är tillräckligt stark, pepp och erfaren för att klara av den. Första gången jag var i Nissedal för lite mindre än ett år sedan stod jag på campingen och tittade på linjen och tyckte att den var vacker, fast såg lite respektingivande ut. Vid det tillfället klättrade jag ingenting på den sidan av berget utan höll mig till de lite lättare turerna på andra sidan berget. Men nu var det dags och visst var jag pepp! Jag, Lina och Anna hade bestämt att vi skulle göra den tillsammans om den var hyffsat torr. Vi hade hört att det psykologiska kruxet på leden alltid var blött och att det egentligen inte var så svårt, utan mest läskigt. Det riktiga kruxet på leden var ett litet överhäng som var graderat till 6-. Vi hade planerat vem som skulle göra vilken repa och jag var först ut på en lätt repa graderad till 4. Repan var egentligen väldigt lätt men jag hade svårt att hitta några bra säkringsmöjligheter och det kändes lite läbbigt. Nåväl, upp kom jag och hittade standplatsen som bestod av en pitong som jag backade upp med en kam och en kil. Anna var nästa på tur. Hennes repa var graderad till 5+ med ett krux i ett lutande dieder. Anna slet och det såg inte helt lätt ut. Vi följde och tänkte som man alltid tänker när man följer. "Vad svårt det var, tur att inte jag leder detta". Vi kom upp till en ny standplats som var en stor fin hylla med gott om plats. Och det var nog tur för här började kön. Vi fick höra att det var ett replag före oss som var 5 st tillsammans och att detta nog skulle ta tid. Det gjorde det..2 timmar senare kunde Lina fortsätta upp på tredje repan.

Nästa repa var jättefin! Vacker spricklinje som bara fortsatte och fortsatte. Lina klättrade förbi standplatsen och fortsatte upp till en liten hylla där hon byggde stand. Där stod vi ihoptryckta alla tre och det var en befrielse när jag lämnade standet och fortsatte upp på fjärde repan. Första biten bestod av lätt scrambling och sen stod jag vid ett litet överhäng med en spricka. Är detta kruxet? tänkte jag. Det såg inte så svårt ut..Äsch tänkte jag..jag fortsätter. Kruxet kan inte komma ännu. Jag gick upp i det lilla taket och satte in en lila och en röd kam. De satt perfekt och jag fick in handen i ett fint jam. Jag gick förbi det lilla taket och hann tänka "oj, det var allt lite tungt ändå". Det här var nog kruxet trots allt...Sen var jag förbi och den nästföljande spricklinjen som jag följde uppåt kändes med ens enkel. Jag kom upp, byggde stand och tittade upp på nästa repa. Genomblöt..jojo..Anna skulle allt få något att bita i. Resten av leden flöt på bra. Anna ledde den blöta kruxrepan med glans och jag gjorde den sista repan till toppen (med viss ansträngning i den lilla kaminen som kom på slutet). Det var tre trötta men nöjda tjejer som kom tillbaka till campingen när solen började försvinna bakom bergen :)

Mot Sola bet ifrån bra. Det var vi alla tre överens om...

Klubbresa till Rjukan

Precis innan jul blev det isklättringspremiär för min del. Jag blev barnsligt förälskad och det tog inte många dagar innan ett par storskor och stegjärn tog plats i lägenheten. Självklart följde jag med på klubbens resa till Rjukan och njöt av att klättra is och vintercampa i två dagar. Tack alla som var med på resan och förgyllde tillvaron. Kommer jag inte tillbaka till Rjukan i år så blir det definitivt nästa. Titta på bilderna, njut och längta :)

Äntligen vinter!

Regnet slutade tillslut och dagarna som jag längtat så efter infann sig. Men alla som bor i Göteborg vet ju att det gäller att maximera när solen tittar fram. På lördagen blev det därför bouldering på ett Hönö som fick fingrar och tår att försvinna och inte återkomma förrän hemma i duschen på Hjalmar Brantingsplatsen. Men vad gör man inte för att få klänga på några block. Sticket var mycket bra måste tilläggas. Optimismen var på topp inför söndagen då långfärdsskridskor stod på schemat. "Vi kan ju alltid vandra om isen inte håller på Vättlefjäll". Första försöket blev på en sjö som vi kollat in på skridskonätet och som var med "tvekan åkbar" på lördagen. Men nu var det ju trots allt söndag. Vi kom 150 meter innan adrenalinet tvingade oss att vända. Det var tunnt, kanske 3-4 cm och rätt läskigt. Vi retirerade och bestämde oss för att vandring kanske trots allt var en bra ide´. Vi lämnade skridskorna och gick ca 2 km i ett underbart vinterlandskap och kom så småningom fram till en mindre sjö (Lysevattnet) där vi mötte två skridskoåkare som just åkt ett varv runt sjön. Denna sjö var mindre och inte lika djup, och vi förbannade att vi lämnat skridskorna vid den förra sjön. Nåja..efter lite fika traskade vi tillbaka och hämtade prylarna och fick vår belöning. Två härliga varv runt en jättefin sjö med underbar kärnis! Den här helgen kommer ligga på näthinnan ett bra tag :)

Göteborgsspot, vissa har många, andra har ingen ;)

Och Oktober försvann...

Elias 5 år frågade mig en dag: Fröken? Får vi nånsin se solen igen?
Det har jag också funderat på. Nu har det regnat nästan varje dag i en månad och vad hände med min fina klätterhöst? Var det så att jag helt enkelt haft det för bra i början av hösten och att man ska samla de där bra klätterminnena i en liten burk och plocka fram dem när man känner sig lite nere? Det funkar tyvärr inte för mig. Får jag inte åtminstone en fin klätterdag på en vecka börjar humöret svikta och får jag inte se solen på några dagar så blir jag snabbt deppig och trött. Man kan tro att jag bor i fel stad, men det som är det fina med Göteborg som klätterstad är att när de fina dagarna kommer så är det aldrig långt att ta sig till högklassig klättring. Trist bara när de aldrig kommer..

Om man ska se något positivt i allt regnande så har min träning aldrig gått såhär bra. Det går nämligen alldeles utmärkt att löpträna, stakträna, cykla och styrketräna i ösregn. Det är dessutom väldigt få som ser en när man förnedrar sig med sina gamla skidstavar i Rambergsbacken.

Äldre herres kommentar när jag möter honom i ösregnet på Ramberget staktränandes med 100 år gamla skidstavar "Jaa..mycket ska man få se innan man dör". Detta blev mitt bevis på att jag såg precis så dum ut med mina stavar som det kändes...

Man kan ju göra annat än att klättra på en helg. Förra helgen fikade vi bort ett antal timmar pratandes klätterdestinationer, leder vi vill göra och leder vi gjort. Jag åkte även till Ikea en regnig söndag efter löning. Det gör jag aldrig om..Jag tränar som aldrig förr..men det räcker liksom inte. Lugnet infinner sig inte på samma sätt som efter en fin dag på klippan.

Denna helgen var väldigt trevlig med Gbgkk:s klätterfilms-visning med tillhörande öl-häng på fredagen och städdag i Utbybergen på lördagen. Ingen av dagarna såg vi solen men eftersom det inte skulle regna så mycket (bara ett par mm) så gjorde vi tappra försök att få känna på klippan både på fredagen och på lördagen. På fredagen smög Magnus elegant uppför  den rättså blöta sprickan "Tåjammet" på Gömda väggen. Klart imponerande! Jag blev iskall om fingarna, fick lera och grön slemmig lav på mina jamhandskar, förnedrade mig själv totalt och fick tillslut aida/backa ner.  Lördagen gav bra utdelning trots småstänk och kyla och jag fick både öva in "Tuborg" på topprep och känna på "Kronenbourg" på Stora väggen som faktiskt var helt torr. En solig dag kanske jag går på Tuborg. Jag är så sugen på att göra ett ledförsök, men det är ju det här med kalla händer på led. Inte min grej har jag märkt..

Jag längtar efter krispiga höst och vinterdagar! Här är en bild från förra årets höst :)

Iran Rock Climbing Festival

Jag tog chansen att åka på den här festivalen som utannonerades av Svenska klätterförbundet 14-20 oktober 2012. Det var en annorlunda resa på många sätt. Det är svårt att beskriva den kortfattat här eftersom så många saker hände längs vägen som skapade min bild av ett land med fantastisk natur, stora berg, en vänlig befolkning, en avskydd regim och många många saker som skiljer sig från vår kultur här hemma. Åk dit om du vill ha en annorlunda klätterresa som du aldrig kommer glömma.

Men hur kommer man ner? Iranian style=solo-style

världens hårdaste kalksten :)

Hur löser man ett reptrassel på bästa sätt..?

såhär fint bodde vi

Klätterhöst

Det har varit en fantastisk klätterhöst so far. Tre helger i rad har varit klätterbara och det är stort i Göteborgssammanhang. Ninja var iväg på planerad klätterträff tillsammans med GGH i Bohuslän på Klättertorpet. Som alla andra gånger jag anlänt till klättertorpet infann sig den där välkomnande stämningen och lugnet som detta ställe har en förmåga att skapa. Vi fick en kanonfin klätterhelg med besök på Galgeberget och Välseröd, massor av fina leder, mys vid brasan och trevligt häng. Flytet som infann sig redan i början av sommaren höll i sig och allt kändes bra på ett par av Bohusklassikerna som vi gick på. Ända tills vi kom till Välseröd och jag ville ta revansch på en bred spricka (som då jag senast gav mig i kast med var graderad till 5+). En stor Ek står mitt i insteget och den blev den fungerade som reträtt då jag insåg att en kam storlek större hade vart fint att ha. Nåväl..den här gången blev jag erbjuden att låna två kammar modell större och begav mig med friskt mod upp till den breda sprickan för andra gången. Jag hade även publik i form av "de välvilliga klättrare som lånat ut sina stora kammar". Ivrigt påhejad fick jag även veta att leden jag klättrade blivit nedgraderad i den nya förföraren till 3+. Det blev ingen stilfull promenad upp som jag tänkt, utan snarare blod, svett och tårar. Kommentarer från mig som: Är detta verkligen rätt led? Och jag kommer dö! Vad löst det är...

För er som undrar så kom jag upp tillslut..desperat och inte stilfullt på något sätt. Det var en kamp och sammanfattningsvis hade nog lite träning i Offwith inte skadat :( Här finns inga bildbevis utan jag skickar upp ett foto från när Anna klättrar DNA i fin stil istället. 

Första långturen

Aldrig trodde jag väl att jag skulle komma iväg till Nissedal detta året. Vi har gjort ett par försök under våren och början av sommaren men vädret har alltid satt stopp. Sista helgen i september satt jag dock tillslut i bilen på väg. Jag måste erkänna att tillochmed tidsoptimistiska jag tyckte att det kanske var väl långt att köra upp över en helg, men detta var ju förmodligen sista chansen så jag tog den. Och det ångrade jag inte. Leder som aldrig kändes som de skulle ta slut, fin sprickklättring, sva-klättring och soligt väder! Jag var äntligen tvungen att lära mig använda min självlåsande broms (som så fint har suttit på selen och glänst).  Jag fick lära mig att rephantering med dubbelrep är ungefär dubbelt så krångligt och Route Finding kan vara nog så svårt. Mycket lärorikt med andra ord. Till våren måste jag tillbaka, det är säkert!